översättningar

Ner i kaninhålet

Alice började bli väldigt trött på att sitta bredvid sin syster på sluttningen och inte ha något att göra. En eller två gånger hade hon kastat ett öga i boken hennes syster läste i, men den hade inga bilder eller samtal i, "och vad är det för bra med en bok," tänkte Alice "utan några bilder eller samtal?"

Så hon funderade i sitt stilla sinne (så gott hon kunde för den varma dagen fick henne att känna sig sömnig och dum) på om nöjet att göra en tusenskönekrans skulle vara värt besväret att resa sig upp och plocka tusenskönorna, när plötsligt en vit kanin med rosa ögon sprang förbi.

Det var inget VÄLDIGT konstigt med det; inte heller tyckte Alice att det var så HEMSKT märkligt att kaninen mumlade för sig själv: "Oj, oj, oj! Jag kommer för sent!" (när hon tänkte över saken senare slog det henne att hon borde ha blivit förvånad av detta, men just då verkade det hela helt naturligt); men när kaninen TOG UPP ETT FICKUR UR SIN VÄSTFICKA, tittade på det och skyndade vidare, kom Alice på fötter, för det föll henne in att hon aldrig förut sett en kanin med vare sig en västficka eller ett fickur att ta upp ur en sådan. Brinnande av nyfikenhet sprang hon över fältet efter den, och kom lyckligtvis precis i tid för att se den hoppa ner i ett stort kaninhål under häcken.

I nästa stund var Alice i efter den, utan att för en sekund stanna upp och fundera på hur i hela världen hon skulle ta sig ut igen.

Kaninhålet fortsatte framåt som en tunnel en bit, och dök sedan plötsligt nedåt - så plötsligt att Alice inte hann tänka på att stanna förrän hon fann sig falla genom ett mycket djupt gap.

Antingen var gapet mycket djupt, eller så föll hon mycket långsamt, för hon hade gott om tid att titta sig omkring under färden nedåt och undra vad som skulle hända härnäst. Först försökte hon titta nedåt och se vad som väntade henne, men det var för mörkt för att se något; sedan tittade hon på hålets sidoväggar och upptäckte att de var täckta av skåp och bokhyllor - här och där såg hon kartor och bilder upphängda på krokar. Hon tog ner en burk från en av hyllorna när hon föll förbi; den var märkt "APELSINMARMELAD", men till hennes stora besvikelse var den tom. Hon ville inte släppa burken av rädsla att råka mosa någon, så hon lyckades sätta in den i ett av skåpen när hon passerade det.

"Jaha!" tänkte Alice för sig själv, "efter ett fall som det här kommer att trilla ner för trappan att verka som ingenting! Så modig alla där hemma kommer tycka att jag är! Jag skulle nog inte säga något ens om jag föll ner från toppen av ett hus!" (Vilket var mycket troligt.)

Ner, ner, ner. Skulle det ALDRIG ta slut! "Jag undrar hur många kilometer jag fallit nu?" frågade hon högt. "Jag måste närma mig jordens mittpunkt. Låt se: det skulle vara sextusen kilometer ner, tror jag..." (du förstår, Alice hade lärt sig många sådana här saker under sina lektioner i skolrummet, och även om detta inte var ett YTTERST bra tillfälle att visa sig på styva linan, eftersom där inte var någon annan som kunde höra henne, så var det fortfarande en bra övning att säga det högt) "...ja, det är nog ungefär rätt - men jag undrar vilken longitud och latitud jag hamnat på?" (Alice had ingen aning om vad latitud var för något, och inte longitud heller, men hon tyckte det var fina märkvärdiga ord att säga.)

Genast började hon igen. "Jag undrar om jag kommer falla rakt GENOM jorden! Så lustigt det skulle vara att komma ut bland folk som går med huvudet upp och ner! Antipatierna, tror jag..." (hon var ganska glad att det inte VAR någon som lyssnade den här gången, för det lät inte som rätt ord) "... men jag blir ju tvungen att fråga vad landet heter. Ursäkta frun, är det här Nya Zeeland eller Australien?" (och så försökte hon niga medan hon talade - tänk dig att NIGA när man faller genom luften! Tror du att du skulle klara det?) "Och vilken okunnig liten flicka hon kommer tro att jag är! Nej, det är nog bäst att inte fråga: kanske kommer det att stå på någon skylt någonstans."

Ner, ner, ner. Det fanns inget annat att göra så Alice började snart prata igen. "Dina kommer sakna mig väldigt mycket ikväll, skulle jag tro!" (Dina var katten.) "Jag hoppas de kommer ihåg hennes skål med mjölk till middagen. Min lilla Dina! Jag önskar att du var här med mig! Det finns inga möss i luften är jag rädd, men du skulle kunna fånga en fladdermus, och det är ju nästan som en vanlig mus. Men äter katter fladdermöss, mån tro?" Nu började Alice bli ganska sömnig, och upprepade drömmande för sig själv, "Äter katter fladdermöss? Äter katter fladdermöss?" och ibland, "Äter fladdermöss katter?" för du förstår, eftersom hon inte kunde svara på någondera frågan, spelade det inte så stor roll i vilken ordning orden kom. Hon kände att hon började slumra till, och hade just börjat drömma att hon gick hand i hand med Dina och sade mycket allvarligt, "Berätta nu sanningen, Dina: har du någonsin ätit en fladdermus?" när plötsligt, duns! duns! ner kom hon i en hög av pinnar och torra löv, och det var slut på fallandet.

Alice var inte ett dugg skadad, och strax var hon på fötterna igen. Hon tittade uppåt, men det var alldeles mörkt ovanför henne. Framför henne fanns ännu en lång gång, och den vita kaninen var fortfarande inom synhåll, skyndande iväg längs den. Det fanns inte en sekund att förlora - iväg for Alice som vinden, och kom precis i tid för att höra den säga, när den svängde runt ett hörn: "Åh öron och morrhår, så sent det är!" Hon var hack i häl när hon svängde runt hörnet, men kaninen fanns ingenstans att se. Hon fann sig själv stående i en avlång, låg sal, vars enda ljus kom från en rad lampor som hängde ner från taket.

Det fanns flera dörrar längs med väggarna, men de var alla låsta - och när Alice gått runt ett helt varv och provat sig igenom allihop - vandrade hon sorgset ut i salens mitt och undrade hur hon någonsin skulle ta sig ut igen.

Plötsligt upptäckte hon ett litet trebent bord, helt och hållet gjort av glas. Det fanns ingenting på det utom en pytteliten guldnyckel, och Alices första tanke var att den kanske hörde till någon av dörrarna i salen - men inte! Antingen var låsen för stora eller nyckeln för liten, hursomhelst skulle den inte öppna någon av dem. Däremot kom hon den andra gången runt till en liten gardin som hon inte lagt märke till förut, och bakom den fanns en liten dörr mindre än en halvmeter hög. Hon provade den lilla guldnyckeln i låset och till hennes stora förtjusning passade den!

Alice öppnade dörren och fann att den ledde in i en liten gång, inte mycket större än ett råtthål. Hon böjde sig ner och tittade ner längs gången ut i den ljuvligaste trädgård du någonsin kan tänka dig. Så hon längtade att ta sig ut ur den mörka salen och strosa bland de härliga kullarna av färgglada blommor och de svala fontänerna, men hon kunde inte ens få sitt huvud genom dörröppningen. "Och även om mitt huvud kom igenom," tänkte stackars Alice, "skulle det inte vara till stor nytta utan mina axlar. Åh, vad jag önskar att jag kunde slå ihop mig som en stjärnkikare! Jag tror att jag skulle kunna det, om jag bara visste hur man började." För du förstår, så mycket underliga saker hade hänt på sistone, att Alice börjat tro att mycket få saker egentligen var omöjliga.

Det verkade inte vara någon mening med att vänta vid den lilla dörren, så hon gick tillbaka till bordet, och hoppades halvt om halvt att hon skulle hitta en annan nyckel, eller iallafall en instruktionsbok för hur man fällde ihop människor som stjärnkikare - men den här gången hittade hon en liten flaska ("som verkligen inte var där förut," sa Alice) och runt halsen på flaskan satt en pappersetikett, med orden "DRICK MIG" vackert skrivna i stora bokstäver.

Det var nog mycket bra att säga "Drick mig," men den kloka lilla Alice tänkte inte göra DET sådär meddetsamma. "Nej, jag ska titta först," sa hon, "och se om den är märkt 'gift' eller ej", för hon hade läst flera fina små berättelser om barn som blivit brända, och uppätna av vilda bestar och andra otrevliga saker, allt för att de inte kom ihåg de enkla regler deras vänner lärt dem: såsom att en glödhet eldgaffel bränner dig om du håller i den för länge, och om du skär ditt finger MYCKET djupt med en kniv, så blöder det oftast - och hon hade inte glömt att om man dricker mycket från en flaska märkt "gift", så är det nästan säkert att man mår dåligt av det, förr eller senare.

Nu var det trots allt så, att den här flaskan INTE var märkt "gift", så Alice vågade sig på att smaka, och eftersom det smakade mycket gott (det smakade faktiskt som en sorts blandning av körsbärspaj, vaniljkräm, ananas, grillad kalkon, kola och rostat bröd med smör) så hade hon snart druckit upp alltihop.

"Vilken märklig känsla!" sa Alice, "Jag måste hålla på att fälla ihop mig som en stjärnkikare."

Och så var det verkligen: hon var nu bara en armslängd hög, och hon log vid tanken på att hon nu var alldeles lagom stor för att kunna ta sig igenom den lilla dörren och ut i den vackra trädgården. Först väntade hon dock några minuter för att se om hon skulle krympa ännu mer. Hon var lite nervös för det, "för det skulle kunna sluta med," sa Alice till sig själv, "att jag försvinner helt och hållet, som ett stearinljus. Jag undrar hur jag skulle känna mig då?" Och hon försökte föreställa sig hur lågan på ett ljus ser ut efter att ljuset blåsts ut, för hon kunde inte komma ihåg att hon någonsin sett något sådant.

Efter en stund när ingenting mer hade hänt, bestämde hon sig för att genast gå ut i trädgården - men stackars Alice! När hon kom fram till dörren upptäckte hon att hon hade glömt den lilla guldnyckeln, och när hon gick tillbaka till bordet efter den, upptäckte hon att hon inte kunde nå den. Hon kunde se den klart och tydligt genom glaset, och hon försökte sitt bästa med att klättra uppför ett av bordsbenen, men det var alldeles för halt - och när hon tröttat ut sig själv med sina försök, satte sig den stackars lilla flickan ner och grät.

"Seså, det nyttar inte att lipa sådär!" sa Alice till sig själv, ganska strängt. "Jag råder dig att sluta med det på en gång!" Hon brukade ofta ge sig själv mycket goda råd (även om hon mycket sällan följde dem), och ibland bannade hon sig själv så strängt att hon fick tårar i ögonen. En gång kom hon ihåg att hon försökt ge sig själv en örfil när hon fuskat mot sig själv i ett parti krocket, för detta märkliga barn var mycket förtjust i att låtsas vara två personer. "Men det hjälper inte nu," tänkte stackars Alice, "att låtsas vara två personer! Det är ju knappt tillräckligt mycket kvar av mig att det räcker till EN respektabel person!"

Snart föll hennes blick på en liten glasask som låg under bordet. Hon öppnade den, och fann i den en mycket liten kaka, på vilken orden "ÄT MIG" var vackert utskrivna med korinter."Tja, jag äter den," sa Alice, "och om den får mig att växa så kan jag nå nyckeln, och om den får mig att krympa, så kan jag krypa under dörren - så hursomhelst kommer jag ut i trädgården, och jag bryr mig inte om vad som händer!"

Hon åt en liten bit, och sade nervöst till sig själv, "Vilket håll? Vilket håll?" och lade ena handen på huvudet för att känna efter om hon blev större eller mindre, och hon var mycket förvånad att upptäcka att hon förblev samma storlek. Visst förhåller det sig så, att detta är vad som brukar hända när man äter en kaka, men Alice hade blivit så van vid att förvänta sig att underliga saker skulle hända, att det verkade både tråkigt och dumt att livet skulle fortsätta på vanligt vis.

Så hon fortsatte äta, och hade mycket snart ätit upp hela kakan.

översättning & bearbetning: Gabriella Jönsson, 2003